juniorochjag

Från mitten av tonåren har jag känt att något inte varit riktigt som det ska i kroppen. Jag har varit trött, frusen så fingrarna domnat trots att det varit högsommar. Depressionena har stått på schemat varje vinter.. Men mest av allt har jag haft en allmän känsla av att något  inte riktigt stämmer. Den känslan i 13år gör att man tror att det är fel i huvudet, att man kanske är svagare och gnälligare än andra. Sämre än andra.
Det har tagits många pover på min produktion av sköldkörtelhormon efter som man misstänkt en underproduktion (hypotyreos), och proverna har visat att jag legat precis vid gränsen, på rätt sida enligt läkarna, på fel sida enlig mig, för har jag legat på andra sidan har jag ju fått hjälp mycket tidigare. Det som sagts under dom här åren är att vi ska hålla koll i framtiden om det förändras.
När jag blev gravid så blev det andra riktlinjer efersom fostret även behöver detta hormon för att utveklas som det ska, och jag fick min medicin, Levaxin, som är ett sköldkörtelhormon i tablettform, som jag antagligen kommer att få äta resten av livet. Å vilken skillnad! Den största skillnaden är den där diffusa känslan av att något inte stämmer i kroppen, det där jag inte kunnat sätta fingret på vad, har försvunnit. Jag har fortfarande dålig kondition, men nu kan jag fortsätta röra mig ändå. Förut om jag försökte springa va det som att kroppen hade en huvudströmbrytare och slog AV. Tog det stopp så tog det. Nu kan jag fortsätta fast det är tungt, förut gick det helt enkelt inte! Humöret är, trots att jag såklart har bättre och sämre dagar som alla andra, jämnare och bättre, regleringen av kroppstemperatur är bättre, hela kroppen fungerar helt enkelt bättre, den svarar som den ska, inte som förut när det nästan varit som glappkontakt...

Otroligt skönt!