Potatispuré och blodvite
Idag har vi provätit potatis. 3e gången faktiskt, men Junior är fortfarande väldigt skeptisk... Han gör de underligaste miner och tittar på mig med en blick som undrar om jag verkligen menar allvar att man ska äta det där kladdet. Tror faktiskt inte att han gör det heller, äter alltså, utan jag misstänker att inte så mycket som ens en gnutta hamnar i magen utan allt spottas ut igen.
Har dessutom provat att äta på flaska idag, så mycket nytt för lillvännen. Hade tänkt att jag själv inte skulle ge honom på flaska eftersom jag hört att de kan bli förvirrade med flaska när det luktar mamma och amning, men månaderna rinner iväg och känns som att det verkligen är dags att lära honom att äta på flaska nu om jag ska ha möjligheten att kunna lämna bort honom en stund ibland, därför gav jag honom ändå.
Eksemen har blivit sämre igen också. Inte så att det är riktigt illa, så som det var i början innan vi fick alla krämerna, men sämre än det varit på ett bra tag iaf. Idag kläöte han sig på halsen där han haft mest problem, vilket gjort huden supertunn och därför slutade med att blodet rann. Tycker så synd om plutten. Å så får jag så dåligt samvete. Trots att jag innerst inne vet att jag sköter om honom bra, håller honom torr och ren, smörjer med olika krämer och gör allt jag kan för att han ska ha det bra kan jag inte låta bli att känna mig som en urusel mamma. Känns som att jag inte tar hand om honom som jag ska... Trots att jag vet att han har väldigt känslig hud så känns det ibland som att det är jag som rår för det, att de tär min brist på kärlek och engagemang som gör det.
Sen får jag dåligt samvete varje gång vi går utanför dörren för att jag inte klär honom ordentligt, men skulle jag klä honom som "alla andra" mammor klär sina barn skulle han vara ett enda stort eksem, för det blir mycket mycket sämre så fort han blir för varm och fuktig. När vi går ut så har han nog med kläder för att hålla sig varm, lagom varm tror jag faktiskt när jag har stunder som jag känner mig säkrare på mig sälv, men för det mesta så känner jag mig skittaskig som inte bylsar på honom kläder i lager på lager tills han inte kan röra sig längre. För det är ju så man "ska" göra...
I mina starkare stunder känner jag mig övertygad om att det faktiskt är bättre för honom att ha lite mindre kläder, för de gånger han blivit för varm har jag ju sett hur det slutar. Med vätskande eksem på halsen. Han har heller aldrig känts kall när vi varit ute, på sin höjd sval, och jag tror faktiskt det är bättre än att han blir för varm, men varför ska det vara så svårt att tro på sig själv???
Fick ett finger i magen igår också, och kommentaren: Vad mjuk den är!
Hmm... ja, jag vet! Men tack då!?
Har dessutom provat att äta på flaska idag, så mycket nytt för lillvännen. Hade tänkt att jag själv inte skulle ge honom på flaska eftersom jag hört att de kan bli förvirrade med flaska när det luktar mamma och amning, men månaderna rinner iväg och känns som att det verkligen är dags att lära honom att äta på flaska nu om jag ska ha möjligheten att kunna lämna bort honom en stund ibland, därför gav jag honom ändå.
Eksemen har blivit sämre igen också. Inte så att det är riktigt illa, så som det var i början innan vi fick alla krämerna, men sämre än det varit på ett bra tag iaf. Idag kläöte han sig på halsen där han haft mest problem, vilket gjort huden supertunn och därför slutade med att blodet rann. Tycker så synd om plutten. Å så får jag så dåligt samvete. Trots att jag innerst inne vet att jag sköter om honom bra, håller honom torr och ren, smörjer med olika krämer och gör allt jag kan för att han ska ha det bra kan jag inte låta bli att känna mig som en urusel mamma. Känns som att jag inte tar hand om honom som jag ska... Trots att jag vet att han har väldigt känslig hud så känns det ibland som att det är jag som rår för det, att de tär min brist på kärlek och engagemang som gör det.
Sen får jag dåligt samvete varje gång vi går utanför dörren för att jag inte klär honom ordentligt, men skulle jag klä honom som "alla andra" mammor klär sina barn skulle han vara ett enda stort eksem, för det blir mycket mycket sämre så fort han blir för varm och fuktig. När vi går ut så har han nog med kläder för att hålla sig varm, lagom varm tror jag faktiskt när jag har stunder som jag känner mig säkrare på mig sälv, men för det mesta så känner jag mig skittaskig som inte bylsar på honom kläder i lager på lager tills han inte kan röra sig längre. För det är ju så man "ska" göra...
I mina starkare stunder känner jag mig övertygad om att det faktiskt är bättre för honom att ha lite mindre kläder, för de gånger han blivit för varm har jag ju sett hur det slutar. Med vätskande eksem på halsen. Han har heller aldrig känts kall när vi varit ute, på sin höjd sval, och jag tror faktiskt det är bättre än att han blir för varm, men varför ska det vara så svårt att tro på sig själv???
Fick ett finger i magen igår också, och kommentaren: Vad mjuk den är!
Hmm... ja, jag vet! Men tack då!?
Kommentarer
Postat av: Jennifer
Kanske bilden är missvisande, men ser nästan ut som att dom där vantarna börjar bli alldeles lagom snart ;-P
Trackback
