juniorochjag

Ja, så blev det riktig sommar med värme och solsken! Såklart blir det lite väl varmt när det blir varmt, men rätt skönt ändå... och kvällarna är ju bara helt underbara!
Slappa, doppa tårna i vattnet, åka båt, äta glass och ha det helt otroligt bra är väl en del av vad jag gjort på sistone, inte alls dumt, men jag har på känn det kommer bli ännu bättre! :D

I tisdags fick Ville feber. Typiskt det ska komma samtidigt som värmen! De här superfina dagarna skulle man ju tillbringa i lekparken, suttit i skuggan och gungat och haft det bra... Istället har vi kämpat mot febern. Trots febernedsättande har han haft rejält hög feber. Hade 39,6 efter en dos ipren, fyllde på med alvedon efter 2½ timme, och tro det eller ej, men då ÖKADE febern till 40,1.. Å inatt hade han en topp med 40,7. Stackars, stackars lillvännen min... går ju inte hålla honom sval så lätt heller när det är 25 grader ute, å ännu varmare i mitt växthus till lägenhet. Tur det finns badkar hos mamma!

jag har varit skitdålig på att blogga på sistone. Har varit massor att skriva om egentligen... Jag har varit till Bräcke på cruising, där hände det lite saker, jag har firat midsommar med trevligt sällskap och hunnit med en hel del annat, men jag har inte haft någon lust att skriva om det. Har ingen större lust att skriva idag heller, men delar med mig av några foton från gårdagens promenad... tyvärr tog det slut på batteri i kameran, så det blev inte så många bilder. Den med skatan är den sista som blev innan kameran sa go´natt, därför är det väldigt dålig kvalite på den.

Idag är det 15 år sen pappa dog. Känns konstigt att det är så länge sen den där overkliga dagen var. Jag minns den väldigt detaljerat, minns lukter och känslor, småsaker och ord. Jag minns hur mamma väckte oss på morgonen och berättade, att jag inte kunde ta in vad hon sa. Hur Jessicafrågade mig: Men Lina, fattar du inte?? och näe, det gjorde jag inte. Jag kunde inte ta in att pappa, som jag pratat med kvällen innan, som varit precis som vanligt helt plötsligt var på sjukhuset, och kanske aldrig mer skulle komma hem. Jag minns hur konstigt det var att träffa farbröderna där hemma innan jag och mamma åkte till sjukhuset. Resan som jag upplevde som att jag satt i en bubbla. Hur vi kom dit och letade oss upp för stentrappen och hittade pappas avdelning. IVA. Den där lappen på dörren med ett E och bilden på en Elefant.. Där inne låg han, min pappa, såg ut som vanligt när han sov, förutom slangarna. Läkarna sa att han var död. Hjärndöd. Men han andades ju, hjärtat slog och handen kändes varm. Hur kunde han vara död??
Vi fick träffa honom sen igen när de tagit bort alla maskiner, när han slutat andas och hjärtat slutat slå. Då blev det lite mer begripligt, men ändå, min pappa kan väl inte vara död!!?? Det var inte lätt att som fjortonåring förstå..
Väl hemma igen började jag allt eftersom mer  och mer inse att det faktiskt var så, men länge efteråt kunde jag komma inrusande, vara på väg att ropa nåt till pappa som jag förväntade mig skulle ligga där på soffan, för att i sista sekund komma på att det inte längre fanns någon pappa där att ropa till. Överallt där hemma fanns saker som hela tiden påminde om pappa. Hans jakttidningar, hans plånbok, tröjan som hängde på kökssoffan och luktade precis sådär som pappa gjorde... överallt fanns minnena.
Men sorgen, som var så stor, tog jag aldrig itu med, jag sköt det ifrån mig. Försökte på nåt vis låtsas som att det inte hänt. En överlevnadsstrategi från låg och mellanstadiet. Känn inte! Låtsas inte om det som är jobbigt om du ska klara dagen.. Det fungerade väl ett tag. I 4år närmare bestämt. Tills en barndomskompis pappa dog. Då kom min sorg tillbaka, och jag var tvungen ta itu med den. De säger att det blir svårare att bearbeta när man skjuter på det, låter det ligag och gro, och kanske är det så.. Det tog mig flera år att bearbeta, och komma så långt att jag kunnat prata om honom utan att sorgen tagit krampgrepp om bröstet. Men fortfarande är det inte många gånger jag varit på graven. De första 10 åren var jag nog inte dit mer än 5 gånger. För där på graven blev det så konkret. Svart på vitt, bokstäver på en sten. Min pappa är död! Jag har helt enkelt inte orkat gå dit..

Idag känns det ändå ok. På nåt vis tror jag att det var meningen att pappa skulle dö, att det här var något jag skulle gå igenom för att bli den jag är idag, för att möta andra motgångar i livet. Idag är det fortfarande en enorm sorg, men den ser lite annorlunda ut. Jag saknar min pappa otroligt, undrar hur vår relation varit idag om han levt, och funderar ibland på allt roligt vi missat tillsammans. Det känns som en stor förlust för Ville att inte få träffa sin morfar, min underbara pappa, och jag vet att pappa skulle ha varit överförtjust i Ville, tyckt oändligt mycket om honom, och skämt bort honom som bara den!

Fick ju en blomma på morsdag av Junior. Fast tror nog han fått rätt mycket hjälp av Peter & Jennifer med inköpet...! Väldigt fin var den iaf.

Den här bilden är från när Ville var bara en månad. Helt otroligt så fort tiden gått, så mycket han utvecklats och hur mycket han förändrats. Många som träffar honom nu utbrister: Men ååh så mycket hår, men jag tycker det är bara litegrann. Visst, det har kommit tillbaka, så nu är det långt även på de områden han var helt flintis ett tag. Men så här mycket, å så här mörkt var det en gång i tiden. Kommer ni ihåg?

När vi inte är hemma och går runt i lägenheten åker vi ibland och hälsar på tremänningarna Stina och Sixten. Sixten och Junior är ju nästan lika gamla, så jag hoppas och tror de kommer ha mycket kul framöver...
Här leker de tillsammans med en boll.

Junior börjar bli riktigt duktig på att gå nu, helst ska vi bara gå och gå och gå hela dagarna. Eftersom balansen inte kommit i samma takt som viljan får jag hålla honom i händerna medans han går. Och det är i princip det enda vi gör på dagarna. Han blir sur om man inte går med honom, runt, runt i lägenheten. Om jag tror att jag ska kunna sätta honom ner en stund och hinna med ett toalettbesök, eller kanske stoppa nåt i magen så protesterar han.
Men övning ger färdighet! Är full fart på de där små benen nu, och nästan så han springer mellan rummen. Han har satt dig upp på egen hand med, och rest sig upp mot tvbänken och en hylla jag har i köket. Roligt att han utvecklas, men lite skrämmande också. Min lilla plutt är snart stor!

På promenad hinner man se mycket.. inga konstigheter egentligen, men jag är barnligt förtjust i att titta på saker. En humla kan få mig att stanna upp en stund. Liljekonvaljer hittade jag i massor på samma promenad, och sen blev det ett besök på kebaben med Anna-Maria, Viking och Turbo.. Trevligt, trevligt!

Min fina lilla älskling! Lite trött blir man när det busas mycket...

 

Igår var jag till Sundsvall. Tanken var att jag skulle köpa mig ett par bra skor att gå i, för jag går ju en del och tror att det  skulle vara bra ha nåt vettigt på fötterna. Är ju vårruset och jag skulle verkligen ha behövt nåt annat än de platta skor med tunna sulor jag har, särskilt som min fot inte riktigt är som den ska. Sabbade ju den i lördags när jag var här hos mamma. Är en katt i grannskapet som inte är riktigt klok. Den har hopat på mamma på gånger och bitit henne, ganska så rejält också, å så attackerade den en kasse hon bar en gång. Den är helt orädd och går helt fräckt bara in genom kattluckan och förser sig med mat ur säcken när den känner för det, så nu funkar det ju inte att ha kattluckan öppen för våra katter ens.. Jag skulle iaf försöka jaga bort den när den var vid bron här, tog tag om piasavan och skyndade mig ner för trappen. Missade sista steget och HELVE** vad ont det gjorde i foten. Trodde inte jag skulle kunna stå på den alls, för det blixtrade av smärta både ut i tårna och upp mot vaden. Fast när det första lagt sig kunde jag faktiskt stå på den, tom. gå utan problem efter bara en liten, liten stund, så jag trodde det var en nerv som gjort att det gjorde så ont..
Men är lite svullen vid fotknölen och gör rätt ont emellanåt fortfarande..

Ringde Linda igår innan jag åkte ner till stan, så vi möttes upp och åt glass och kikade i affärer tillsammans. Mycket trevligare med sällskap, dock blir väl inte shopppingen så effektiv när man ha 3 barn med sig. Ägnades rätt mycket tid åt annat, bla. drakspaning. De är ju överallt de där drakarna, både på backen och fasader. Men är absolut värt den tid det tar! Jag hade en jättetrevlig dag igår!
Fick sällskap på Max med... Synd bara tiden ska gå så förbannat fort när man har trevligt!! Klockan var strax efter 9 innan vi var hemma igen. Utan skor.