juniorochjag

Idag är det 15 år sen pappa dog. Känns konstigt att det är så länge sen den där overkliga dagen var. Jag minns den väldigt detaljerat, minns lukter och känslor, småsaker och ord. Jag minns hur mamma väckte oss på morgonen och berättade, att jag inte kunde ta in vad hon sa. Hur Jessicafrågade mig: Men Lina, fattar du inte?? och näe, det gjorde jag inte. Jag kunde inte ta in att pappa, som jag pratat med kvällen innan, som varit precis som vanligt helt plötsligt var på sjukhuset, och kanske aldrig mer skulle komma hem. Jag minns hur konstigt det var att träffa farbröderna där hemma innan jag och mamma åkte till sjukhuset. Resan som jag upplevde som att jag satt i en bubbla. Hur vi kom dit och letade oss upp för stentrappen och hittade pappas avdelning. IVA. Den där lappen på dörren med ett E och bilden på en Elefant.. Där inne låg han, min pappa, såg ut som vanligt när han sov, förutom slangarna. Läkarna sa att han var död. Hjärndöd. Men han andades ju, hjärtat slog och handen kändes varm. Hur kunde han vara död??
Vi fick träffa honom sen igen när de tagit bort alla maskiner, när han slutat andas och hjärtat slutat slå. Då blev det lite mer begripligt, men ändå, min pappa kan väl inte vara död!!?? Det var inte lätt att som fjortonåring förstå..
Väl hemma igen började jag allt eftersom mer  och mer inse att det faktiskt var så, men länge efteråt kunde jag komma inrusande, vara på väg att ropa nåt till pappa som jag förväntade mig skulle ligga där på soffan, för att i sista sekund komma på att det inte längre fanns någon pappa där att ropa till. Överallt där hemma fanns saker som hela tiden påminde om pappa. Hans jakttidningar, hans plånbok, tröjan som hängde på kökssoffan och luktade precis sådär som pappa gjorde... överallt fanns minnena.
Men sorgen, som var så stor, tog jag aldrig itu med, jag sköt det ifrån mig. Försökte på nåt vis låtsas som att det inte hänt. En överlevnadsstrategi från låg och mellanstadiet. Känn inte! Låtsas inte om det som är jobbigt om du ska klara dagen.. Det fungerade väl ett tag. I 4år närmare bestämt. Tills en barndomskompis pappa dog. Då kom min sorg tillbaka, och jag var tvungen ta itu med den. De säger att det blir svårare att bearbeta när man skjuter på det, låter det ligag och gro, och kanske är det så.. Det tog mig flera år att bearbeta, och komma så långt att jag kunnat prata om honom utan att sorgen tagit krampgrepp om bröstet. Men fortfarande är det inte många gånger jag varit på graven. De första 10 åren var jag nog inte dit mer än 5 gånger. För där på graven blev det så konkret. Svart på vitt, bokstäver på en sten. Min pappa är död! Jag har helt enkelt inte orkat gå dit..

Idag känns det ändå ok. På nåt vis tror jag att det var meningen att pappa skulle dö, att det här var något jag skulle gå igenom för att bli den jag är idag, för att möta andra motgångar i livet. Idag är det fortfarande en enorm sorg, men den ser lite annorlunda ut. Jag saknar min pappa otroligt, undrar hur vår relation varit idag om han levt, och funderar ibland på allt roligt vi missat tillsammans. Det känns som en stor förlust för Ville att inte få träffa sin morfar, min underbara pappa, och jag vet att pappa skulle ha varit överförtjust i Ville, tyckt oändligt mycket om honom, och skämt bort honom som bara den!